Förlossningsberättelse

Tisdagen 11/2 kom vår bebis äntligen ut. Jag var då i vecka 40+3 och tyckte att allt var elände och misär. Dagen innan var jag så less att jag började med "knep" för att sätta igång proceduren, detta genomfördes med stor beslutsamhet: en timmes promenad så snabb takt som gick att uppbringa, åt en halv ananas, gick 5 vändor i trapporna från 4:e våningen och ner, tog ett mycket varmt bad och en espresso. Nu är det lite svårt att veta om något av det där hjälpte men faktum är att när jag vaknade morgonen efter så kände jag en lite molande värk i magen och tänkte: Ja idag skulle kunna vara dagen då jag får träffa min bebis. Jag gick upp vid 07, väckte sonen och gjorde oss iordning för förskolan. Lämnade av honom vid 0930 och hade då lite svaga sammandragningar och tänkte att idag blir det minsann INTE någon timmes promenad. Finns ingen ork till det.

Hemma igen och började göra lite småsaker som att blogga, tvätta, kolla BB-väskan, duscha m.m. Vid 11 kändes det lite mer regelbundet med värkarna men kände inte att det gjorde särskilt ont, efter duschen såg jag att jag blödde lite också. Jag försökte "följa med" i varje värk och anstängde mig för att inte spänna mig mot värken utan låta den ha sin gång.

Vid halv två ringde jag mannen för 3:e gången och sade att han skulle komma hem för nu var det rätt säkert att bebin skulle komma ut idag. Tog 2 alvedeon för då började det göra lite mer ont, men fortfarande helt uthärdligt. Mannen kom hem vid halv tre och då var jag helt inne i värkarbete och började tajma med en värk-app på mobilen. Jag varvarde mellan att stå i badrummet med armbågarna på bänken över tvättmaskinen och att sitta på knä eller ligga på sidan med magen i en saccosäck. Hade väldigt ont i korsryggen, det liksom brände till under värkarna. Så mannen fick värma på en vetekudde som han pressade mot ryggslutet under värken.

Jag ringde själv till förlossningen vid 16, för då kom värkarna rätt tätt med 2-5 minuters mellanrum och var runt 30-60 sekunder och det gjorde ont men inte så att jag inte stod ut. Förutom en värk som jag särskilt kommer ihåg, den höll i sig ca 70 sek och den gjorde seriöst ont. Och en annan värk som jag inte andades igenom så bra utan grät lite istället. Det var ingen höjdare, bättre att profylaxandas. Mycket lättare att ta sig igenom värkarna tänkte jag och fokuserade mer. På förlossningen sade de att jag fick komma in men att om jag kunde vänta en liten stund så var det mer säkert att de hade ett rum iordning på en gång. Så vi väntade en halvtimme, och sen kom taxin vid 17. Då längtade jag efter lustgasen... Jag kunde känna att jag antingen blödde mycket eller att vattnet sipprade ut och var rätt glad över att jag köpt hem bindor i stl XXL.

Under taxifärden vågade jag inte följa med i värkarna på samma sätt som hemma utan försökte liksom hålla igen. Jag satt och tryckte vetekudden mot magen med ena handen och klamrade mig fast vid en flaska sportdryck med andra handen. Det var mörkt och regnvått ute och taxichauffören var finkänslig nog att inte prata alls med oss under färden till SÖS. Precis innan vi svängde upp mot sjukhuset såg vi en man iklädd en leoparddräkt med gigantiskt huvud, det var kvällens komiska inslag mitt i värkarbetet. Framme vis SÖS ca 17.15.

När vi kom fram så gjorde det rejält ont och jag hade 3 värkar under promenaden till vårt rum från receptionen. Under den sista sprutade tårarna, faktiskt sprutade. Men barnmorskorna var så oerhört snälla och förstående. De gjorde allt i precis rätt ordning. Lustgasen först av allt och först när jag kände smärtlindringen så undersökte de mig. Jag gissade att jag var ca 5-6 cm öppen men barnmorskan tittade på mig och sade: Du är ju öppen 9-10 cm inte undra på att du har ont! Bebisen kommer alldeles snart! Så av med alla kläder och ett par minuter senare sade hon att jag var helt öppen och om jag bara trycker på lite så kommer bebisen ut. Då blev jag livrädd, lite panik faktiskt. Jag tänkte att hur ska jag klara av detta, jag har ingen epidural utan bara lustgas. Tänk om det gör helt fasansfullt ont? En hel bebis ska ju ut.... Men barnmorskan var helt fantastiskt och låste fast min blick och upprepade att jag skulle se henne i ögonen och sade hela tiden att det gick väldigt bra. Hon hjälpte mig igenom de 4 krystvärkar det tog innan bebisen var ute genom att coacha, spraya bedövningsspray, hålla emot med varm handduk och tala med mig hela tiden. Mannen var också fantastisk han höll min hand och var helt med mig genom varje värk. Och hjälpte mig att fokusera.
Kl 18.17 föddes han. En liten frisk och perfekt pojke. Så fin och söt redan från början(vilket säkert bara föräldrarna tycker om just deras illröda och skrynkliga lilla knyte....)

Det gjorde inte så ont som jag trott, det gick alldeles utmärkt med bara lustgasen och sen hade jag tur och behövde inte sys eller nåt efteråt.

Sammanfattningsvis var det en väldigt positiv upplevelse, hela förlossningen och jag upplevde den på ett helt annat sätt än med första sonen. Det var både längre, kämpigare och jag var mer "borta".

Äntligen fick jag träffa min lilla bebis.

Lycklig, förlossningen bakom mig och bebisen framför mig.

För mycket fika?

Jag har fikat varje dag sen BB. Alltså kaffe och ett av följande alternativ: choklad, ballerinakex, semla, croissant, annat bakverk möjligtvis med grädde. Kommer detta hindra min viktnedgång efter förlossning? Kanske.... Hmm. Förmodligen. Jo.

Så en promenad om dagen minst 30 minuter börjar vi med. Steg 2 blir att fika lite mer sällan. Ha en ny daglig rutin helt enkelt med mer hälsosam fika. Det börjar jag med på onsdag när mannen börjar jobba. Några tips på nyttigare men ändå god fika till 3-kaffet?

Barnvagn Brio Go, skötväska Elodie Details

Oh so lovely. Årets godaste semla från Älvsjö konditori.

Kan bli så galet sugen Daim ibland. Idag var en sån dag. 

Att må bra

Tänk vad lite extra sömn, en ostörd stund i en varm dusch och en croissant-frukost kan göra. Känner mig återupplivad och lite mer på hugget än igår. En dag upp och en dag ner, så har min sinnesstämning sett ut senaste veckan. Livet med bebis och storebror går över förväntan, men ändå. Det är mycket jobb helt enkelt. Tur att mannen är hemma en vecka extra för support med allt från dagislämning/hämtning, mat på bordet och blöjbyten. Det är ju minst sagt intensivt med maratonamningar, många blöjbyten och en storebror som behöver pyssel, sagor mm. 

Men det är samtidigt en väldigt kort tid i livet. Och jag ser fram mot alla stunder av gos och mys och skratt med mina små. Den kärleken som inte går att jämföra med nåt. 

Bebispics

Dagens bebis:

2 veckor som 2 barnsfamilj

Idag är det 2 veckor sen bebin föddes. Omtumlande 2 veckor. Hela första veckan var jag hög på adrenalin och endorfiner och sånt. Tyckte att jag orkade med allt och var bara glad och lycklig. Vecka 2 kom kroppen liksom ifatt. Det är ju ingen liten omställning, ta bara det här med amningen. Det ammas ungefär varannan timme hela tiden, med några lite längre intervaller ibland på 2,5-,3,5 timme. Igår kväll var första gången det gick 4 timmar emellan, sen var bebin utsvulten och ville äta hur mycket somhelst. Det tar på krafterna att producera mjölk, kan jag säga. Och jag är ständigt hungrig och lite sötsugen. Eller ja lite och lite. Hrm... Men försöker håla balansen bäst det går.

Mellan amning, för lite sömn och att hantera 2 barn kan jag ärligt erkänna att jag har dagar då jag känner mig som ett vrak. Igår var en sån dag. 

Och har jag inte mjölkfläckar nånstans så löser bebin det med att kissa ner mig minst en gång om dagen. Eller lägga en bebisspya över oss bägge. Här hemma slåss dammtussarna med utspridda leksaker och tvätthögar om utrymmet. Mannen försöker så gott han nånsin kan fixa med mat och disk så att alla här hemma får äta nåt vettigt och har nåt rent att äta på. 

Tvättmaskinen går varm. 

Så. Familjelycka å ena sidan och å andra sidan: Det blir inga fler bebisar för jag orkar INTE gå igenom allt detta en gång till...

Familjeidyll. Eller ja. Stunden innan var det i princip krig vid bordet och alla var sura. Men sen var det mysigt i 5 minuter.