En bra start

Idag är det 8 dagar till beräknad födelse av mitt andra barn. Jag tackar gravidkroppen för den här tiden och önskar den en lycklig resa tillbaka till normalt tillstånd. När sonen låg i magen kändes allt så nytt och spännande så jag kom inte ihåg de andra delarna. Det var trots allt över 4 år sedan. Jag kan nu konstatera att jag har romantiserat i efterhand. En lite väl ljuv bild av graviditet inför den nya bebins ankomst.

Så det blev lite av ett hårt uppvaknande kan man säga. När verkligheten träffade mig som en hästspark i ryggen och jag landade platt i någon sorts lerig pöl av: hormoner, millimeter-kort stubin, illamående värdig en 3 månaders vistelse på en finlandsfärja i höststorm, tidiga sammandragningar och lite andra små åkommor. Som exempelvis den här "förkylningen" som varat från november till januari och som stundvis reducerat mig till en snorandes gråtandes skugga av mitt forna jag. I korthet: förkylning slår till. Jag tuffar på. Bronkit utvecklas: jag tuffar på. Bronkit orsakar muskelbristning nedanför revbenen. Jag tuffar på lite mindre entusiastiskt. Bronkit slår sig ihop med bihåleinflammation och vårdcentral ordinerar lite alvedon. Jag tuffar INTE på. Uppsöker närakut och får pencillin och sen vänder det. Men eftersom jag nu har en nästan helt färdig bebis i magen anser kroppen att det är viktigare och lämnar mig och min förkylning åt mitt öde. Tack. Jag menar, det är ju fantastiskt och helt rätt prioriterat av kroppen. Men ändå.

Sedan finns det alltid de som har det värre. På det stora hela har det ju gått bra och jag, mannen och sonen väntar nu andäktigt på att bebin ska våga titta ut och införlivas i vår familj. Jag hoppas det blir snart. Som exempelvis på lördag eller söndag. Då har vi inget inplanerat och alla är på plats. Hörde du bebin? I helgen blir bra att komma till världen. Okej?

                                                             Jag innan graviditet.

                                       Och jag 8 månaders tung på sonens 4 -års kalas