En perfekt vardag: Förlossningsberättelse

Tisdagen 11/2 kom vår bebis äntligen ut. Jag var då i vecka 40+3 och tyckte att allt var elände och misär. Dagen innan var jag så less att jag började med "knep" för att sätta igång proceduren, detta genomfördes med stor beslutsamhet: en timmes promenad så snabb takt som gick att uppbringa, åt en halv ananas, gick 5 vändor i trapporna från 4:e våningen och ner, tog ett mycket varmt bad och en espresso. Nu är det lite svårt att veta om något av det där hjälpte men faktum är att när jag vaknade morgonen efter så kände jag en lite molande värk i magen och tänkte: Ja idag skulle kunna vara dagen då jag får träffa min bebis. Jag gick upp vid 07, väckte sonen och gjorde oss iordning för förskolan. Lämnade av honom vid 0930 och hade då lite svaga sammandragningar och tänkte att idag blir det minsann INTE någon timmes promenad. Finns ingen ork till det.

Hemma igen och började göra lite småsaker som att blogga, tvätta, kolla BB-väskan, duscha m.m. Vid 11 kändes det lite mer regelbundet med värkarna men kände inte att det gjorde särskilt ont, efter duschen såg jag att jag blödde lite också. Jag försökte "följa med" i varje värk och anstängde mig för att inte spänna mig mot värken utan låta den ha sin gång.

Vid halv två ringde jag mannen för 3:e gången och sade att han skulle komma hem för nu var det rätt säkert att bebin skulle komma ut idag. Tog 2 alvedeon för då började det göra lite mer ont, men fortfarande helt uthärdligt. Mannen kom hem vid halv tre och då var jag helt inne i värkarbete och började tajma med en värk-app på mobilen. Jag varvarde mellan att stå i badrummet med armbågarna på bänken över tvättmaskinen och att sitta på knä eller ligga på sidan med magen i en saccosäck. Hade väldigt ont i korsryggen, det liksom brände till under värkarna. Så mannen fick värma på en vetekudde som han pressade mot ryggslutet under värken.

Jag ringde själv till förlossningen vid 16, för då kom värkarna rätt tätt med 2-5 minuters mellanrum och var runt 30-60 sekunder och det gjorde ont men inte så att jag inte stod ut. Förutom en värk som jag särskilt kommer ihåg, den höll i sig ca 70 sek och den gjorde seriöst ont. Och en annan värk som jag inte andades igenom så bra utan grät lite istället. Det var ingen höjdare, bättre att profylaxandas. Mycket lättare att ta sig igenom värkarna tänkte jag och fokuserade mer. På förlossningen sade de att jag fick komma in men att om jag kunde vänta en liten stund så var det mer säkert att de hade ett rum iordning på en gång. Så vi väntade en halvtimme, och sen kom taxin vid 17. Då längtade jag efter lustgasen... Jag kunde känna att jag antingen blödde mycket eller att vattnet sipprade ut och var rätt glad över att jag köpt hem bindor i stl XXL.

Under taxifärden vågade jag inte följa med i värkarna på samma sätt som hemma utan försökte liksom hålla igen. Jag satt och tryckte vetekudden mot magen med ena handen och klamrade mig fast vid en flaska sportdryck med andra handen. Det var mörkt och regnvått ute och taxichauffören var finkänslig nog att inte prata alls med oss under färden till SÖS. Precis innan vi svängde upp mot sjukhuset såg vi en man iklädd en leoparddräkt med gigantiskt huvud, det var kvällens komiska inslag mitt i värkarbetet. Framme vis SÖS ca 17.15.

När vi kom fram så gjorde det rejält ont och jag hade 3 värkar under promenaden till vårt rum från receptionen. Under den sista sprutade tårarna, faktiskt sprutade. Men barnmorskorna var så oerhört snälla och förstående. De gjorde allt i precis rätt ordning. Lustgasen först av allt och först när jag kände smärtlindringen så undersökte de mig. Jag gissade att jag var ca 5-6 cm öppen men barnmorskan tittade på mig och sade: Du är ju öppen 9-10 cm inte undra på att du har ont! Bebisen kommer alldeles snart! Så av med alla kläder och ett par minuter senare sade hon att jag var helt öppen och om jag bara trycker på lite så kommer bebisen ut. Då blev jag livrädd, lite panik faktiskt. Jag tänkte att hur ska jag klara av detta, jag har ingen epidural utan bara lustgas. Tänk om det gör helt fasansfullt ont? En hel bebis ska ju ut.... Men barnmorskan var helt fantastiskt och låste fast min blick och upprepade att jag skulle se henne i ögonen och sade hela tiden att det gick väldigt bra. Hon hjälpte mig igenom de 4 krystvärkar det tog innan bebisen var ute genom att coacha, spraya bedövningsspray, hålla emot med varm handduk och tala med mig hela tiden. Mannen var också fantastisk han höll min hand och var helt med mig genom varje värk. Och hjälpte mig att fokusera.
Kl 18.17 föddes han. En liten frisk och perfekt pojke. Så fin och söt redan från början(vilket säkert bara föräldrarna tycker om just deras illröda och skrynkliga lilla knyte....)

Det gjorde inte så ont som jag trott, det gick alldeles utmärkt med bara lustgasen och sen hade jag tur och behövde inte sys eller nåt efteråt.

Sammanfattningsvis var det en väldigt positiv upplevelse, hela förlossningen och jag upplevde den på ett helt annat sätt än med första sonen. Det var både längre, kämpigare och jag var mer "borta".