Så när är det dags?

Ner till brottsplatsen och skaffa min power-frulle: croissanter. Idag med chokladfyllning. Måste ju variera mig.

Trotsar alltså mjölkig dimma, härjande blåst och hotande regn. Jag och dunderkulan. 

Morgon-selfie. Kolla hur jag matchat hissväggen med både mössa och mannens luvtröja. Nice.

Igårkväll var det full fart i magen, det var sammandragning på sammandragning. Det hickades och sparkades och fäktades. Och jag tänkte: kanske inatt? 

Men nej. Inte alls, när vi väl somnade efter midnatt så sov vi fram till halv åtta. Och nu är det superlugnt. Ni vet, spegelblank sjö, vindstilla och allt sånt där. 

Och nej, jag tror inte ett dugg på myter om att kryddstark mat, sex, storstädning, färsk ananas eller raska promenader får igång nåt. Så inga knep här inte. Jag tror på vila, vettig kost och lagom rörelse. Så jag håller mig till det. Däremot tror jag på att mentalt förbereda sig. Jag försöker tänka på förloppet på ett positivt sätt, att bebin är välkommen, att den ska neråt och utåt. Det hjälper mig iallafall.